Jag har gråtit varje dag i två veckors tid. Ingen fara - det har varit OS.
Jag har varit ledig under de två OS-veckorna och sett en hel del. Varje dag har det varit någonting som framkallat rörelse. Det har egentligen ingenting med nationalism och svenska framgångar att göra. Det handlar snarare om fenomenet idrottare. Så speciellt liv. De satsar sin kropp för ett ändamål, hela länders hopp ligger på deras axlar och det blir ett så obarmhärtigt konkret resultat; lyckande eller misslyckande. När jag ser någon bli otroligt glad, utmattad eller förtvivlad kommer gråten direkt. Jag beundrar människor som är så duktiga på någonting, som satsar allt och härdar ut. Det är något alldeles speciellt i det ögonblick deras hårda påfrestning precis är över och de kan slappna av på mållinjen eller efter en utdragen match.
Flest tårar: curlinglandslaget, Anna-Karin Olofsson, konståkningsgalan.
Jag har inget emot att vara lättrörd eller att kunna leva mig in i andra människors känslor. Om det bara hade kommit några diskreta, vackra tårar nerför kinden. Nu börjar det hela istället med att mitt ansikte förvrids i en grimas och sedan börjar något slags ihärdigt hulkande. Jag hackar mig igenom en halvminut så innan tårarna kommer.
Detta är en känslofylld upplevelse när jag är för mig själv men inte speciellt praktiskt när andra människor är närvarande. Det ter sig ofta så överdrivet. Jag blir rörd på skolavslutningar, elevuppträdande och avlägsna släktingars begravningar. Det finns egentligen ingen anledning för mig att sörja eller glädjas, ändå är det jag som gråter mest. Men det handlar oftast inte om att jag är glad eller ledsen, det handlar mer om att jag blir uppfylld av något i ett visst sammanhang.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej min love, förlåt att jag inte svarat på ditt mess. Anledningen är att jag nog inte är en speciellt bra människa...
Jag tycker det är fint att gråta över andra. Själv tillbringade jag kvällen med en film som fick mig att gråta över mig själv. Medans filmpersonernas liv glittrade till av magi samlade mitt eget liv endast looserpoäng i antal som snart kräver ett grustag för att få plats. Då stod jag inte ut utan började gråta...
Fin sida my love!
/S
haha, du är rolig!
välkommen hit, Sandra!
"Jag beundrar människor som är så duktiga på någonting, som satsar allt och härdar ut" Jag håller med, men hur är det att leva med dessa männsikor?...Alltså denna fundering har inget med din text att göra, men kom bara att tänka på det...Det är kul när man träffar en person som satasat allt och lever för en sak, men hur kul är det i längden att vara med dessa personer... /anna
nej, fy sjutton. det är inget för mig. därför fascinerar de mig ännu mer. de offrar till och med sitt privatliv för sin idrott. se bara på hur det går för stefan holm sen han fick barn. kvinnliga idrottare skaffar inte barn förrän karriären är över. något annat är omöjligt. det kommer förmodligen också bli stefans öde. han planerar allt i minsta detalj, men det går inte med ett litet barn i familjen.
familj eller elitidrott är ett val man måste göra.
då pratar jag om otacksamma ensamsporter. det har alltid gått utmärkt att spela fotboll och hockey med fru och barn...
Skicka en kommentar