En TAW-historia

Första gången vi träffades var 1998 i ett TV-program som jag hittade i den då verkligt minimala kanalen TV8. Lowe Österberg och Emelie Persson var programledare och jag tyckte mycket om det. Jag hade precis flyttat till Växjö och hade kabel-TV för första gången. Kände inte så många än och satt mycket vid TV:n och hittade därför också till program som detta. Känslan av att vara den enda som tittade (det har sedan visat sig att Maggan såklart tittat på samma program på sitt håll). Programmet gick flera gånger i veckan under ganska lång tid men inslaget med TAW är det enda jag konkret minns. Men inte för att jag gillade honom något speciellt. Av någon anledning fastnade just bara hans namn och titeln på hans debutskiva Ebeneser. Hans musik var inget som intresserade mig.
Något år senare ska en film om Nick Drake visas sent en natt på Palladium i stan. Som uppvärmning till filmen har man hyrt in Tomas. Jag minns att det var en trevlig konsert men inget som gav mersmak. Mitt enda minne är att han tyckte det var roligt att kunna säga till sina kompisar att han skulle vara förband till Nick Drake.
Sedan dess har vi inte haft någon direkt kontakt. Tills i början av detta året. Maggan blir fast i Ett slag för dig och i samband med att jag laddar min iPod hos henne tar jag den låten och av någon anledning hela samlingsalbumet En introduktion till Tomas Andersson Wij. Jag kommer hem sent och går och lägger mig direkt. Jag har iPoden i öronen och på något sätt kan jag inte stänga av när jag väl satt i gång skivan. Sedan har vi en intensiv tid tillsammans i våras. Men längre än till introduktionen kom jag inte.
Tills vi till sist ses på Malmöfestivalen. Först blev jag besviken över att han kom själv med sin gitarr. Musik gör sig alltid bäst med så mycket instument som möjligt, anser jag. Men jag fick ge mig. Han klarar sig så bra på egen hand. Han har dessutom humor och är en tänkande människa. Jag är mycket tilltalad. Dagen efter har jag storstädning och sätter igång första låten av 75 som bara ligger och väntar i min iTunes (tack Christian!). Återigen kan jag inte stänga av. Jag lyssnar igenom allt han gjort. Två gånger. Nu är vi ihop.