tisdag, juni 24, 2008



Vilka andra än de här skulle kunna väcka mig ur dvalan?


Under dagen har jag nämligen riktigt eldat upp mig över kritiken av Sex and the City-filmen.

Det är mycket möjligt att filmen är dålig (hemska tanke) men jag blir riktigt provocerad av den kritik som florerade redan under TV-serien.
Jag vet inte vad jag lever för sorgligt liv, men jag har sällan sett något som mer realistiskt återger känslor och relationer än den serien. Huvudpersonernas liv ser helt annorlunda ut än mitt och de gör val som man själv aldrig skulle göra, ändå tar jag till mig, får tröst, känner igen mig och underhålls.

Kritiken går framförallt ut på att kvinnorna i serien inte tillräckligt lever upp till bilden av dem som självständiga singlar.

"Allt de vill är ju att gifta sig", säger man. Varför är det provocerande att en kvinna som för egen maskin skaffat sig allt man kan tänka sig (fantastiskt framgångsrik karriär, massor av pengar, bra boende, blomstrande fritid etc) ses som osjälvständig för att hon vill ha någon att dela sitt liv med? Står längtan efter kärlek verkligen i motsats till självständighet? Är det omöjligt att vara självständig i en parrelation? Är det mer feministiskt att som singel vilja leva ensam? Och hur kommer det sig att folk som redan är gifta och hela köret kritiserar någon annan för att vilja ha det de har.

"Det enda de pratar om är män", säger man. Är det någon som kritiserar alla singer song writande män som i låt efter låt skriver om förlorad kärlek och ensamma nätter? Sex and the City handlar om relationer. Till vänner, familj och - självklart - män. Diskussioner om annat ryms inte inom konceptet. Och ärligt talat, vill vi se Samantha diskutera sina aktier eller investeringar, Charlotte sin dotters blöjeksem, Carrie sitt smutsiga badkar eller Miranda sitt val av oljepanna?

Någon efterlyser en TV-serie som handlar om singlar som inte jagar kärleken. Men varför? Skulle det vara en realistisk serie? Finns det sådana människor? När man åstadkommer så mycket mer tillsammans än var och en för sig - är den sortens självständighet som bara är lika med att leva ensam något att uppmuntra eller eftersträva?

Relationer är det bästa som finns. Men också det svåraste och det tar oändligt mycket tid. Vi är människor som, precis som tjejerna i SATC, gör fel och ibland rätt. Jag vill se det på film.

5 kommentarer:

Anonym sa...

och jag vill se det med dig! jag kan nästa vecka - för visst var det då vi snackade? inte fredagen dock.

Ms Johansson sa...

vansinnigt bra skrivet, jag håller med om varje ord!

Josefine sa...

frida, ska bli! mail finns till dig!

maggan, det var skönt att höra. man började nästan tvivla på om det fanns någon som förstår kvar.

Anonym sa...

Vi är många! Men vi jobbar dessvärre inte på kultursidorna. Jo, en gör visst det. Läs Anna Hellstens artikel i Sydsvenskan härom veckan:

http://sydsvenskan.se/kultur/annahellsten/article338406.ece

Josefine sa...

maria: halleluja!