Bra TV och bra TV

Final i AFV idag. Ett klipp vinner 100 000 dollar. Ett bidrag av tio finalister var kul. Var säker på att publiken som har röstmakten skulle välja någon tråkig hund som jagar ett par lurviga tofflor, men gång på gång underskattar jag det programmet. Mitt favoritklipp vann. Självklart skrattade jag högt. Försökte hitta klippet men det verkar borttaget från hemsidan.

Efter den lilla diskussionen i kommentarerna häromsistens har jag funderat på det programmet. Det känns ju på så många sätt tillgjort och överdrivet. Kanske är till och med många av klippen fejkade. (Det var i alla fall min idolkusins tvärsäkra omdöme om de flesta inslagen i Låt kameran gå. Det var så jag raketsnabbt fick lära mig det ordet. "Nae, det är fejkat." Okej, okej, registrerade jag. Ingenting att skratta åt.)
Men faktiskt Fredrik, ibland är det verkligen inte fejkat. Äkta känslor är annars extremt sällsynt på TV. Näst intill alla som är på TV lever upp till någon slags bild av hur man är i bestämda situationer. Som att leka affär eller artist när man var liten. Man har koll på alla manér och härmar efter dem. (Det är bland annat därför jag inte kan röka. Jag känner mig fortfarande som ett barn som leker rökare. Det går inte att hålla en cigarett på ett sätt som inte känns som ett manér.) Idoldeltagare vet hur man wailar och håller i micken på artistsättet, programledare ler, vickar till på huvudet vid exakt rätt tillfälle för att verka naturliga och gå igenom rutan, homestylingdeltagare tar sig för munnen och ropar "Gud" "Gud", dokusåpadeltagare har sex och diskuterar de rätta grejerna för att göra bra TV o s v. För att inte tala om våra mest uppskattade skådespelare i Sverige. Alltså Mikael Persbrandt och co, har de uttryckt en enda verklig känsla på film?
Det är här AFV kommer in. Visst verkar det överdrivet när pojken i panikröst skriker "I'm okey, I'm okey, I'm okey" 25 gånger i den läskiga karusellen, men det är bara så äkta! Ingen kan komma på att göra så för att vara rolig. Och som i dagens vinnarfilm, uttrycket av förvirring i flickans ansikte som precis upptäckt att pojken som står bredvid henne i kören har världens snorsträng hängande från näsan går bara inte att gestalta. Det är mänskligt beteende fångat i ett ögonblick.

Innan AFV var det Seventh heaven. Som vanligt har jag säkert inte tillräcklig koll för att veta riktigt vad jag snackar om. De är säkert obehagliga människor på många sätt, men någonstans är föräldrarna i Seventh heaven mina förebilder. Kommunikation, kommunikation, kommunikation.