Mer post

Det är jag igen. Jag kan inte riktigt smälta det här. Tänk om jag under mina ungdomsår vetat hur uppskattade mina egenskaper är. Jag har ju på avstånd följt diskussionen kring mig i media och minusgrader, halka och slask var mycket mer omtyckt än jag trodde. Jag har aldrig gått på veckotidningarnas råd om att vara sig själv i alla väder, men nu har jag fått svar på tal. Jag har stått för vem jag är och nu har jag hittat äkta kärlek. Förut trodde jag att det var min mer hetlevrade kollega som var den mest populäre av oss, men nu vet jag bättre. Jag menar, han kan missa flera år i sträck utan att någon lyfter på ögonbrynen, men när jag uteblir - om så bara för någon månad - då blir det panik i stugorna.
Åååh, lycka!

Puss & kram
Da Winter