Jag har bubblor i bröstet som behöver komma ut på något sätt. Jag behöver antingen gråta eller skratta. Båda delar skulle funka. Även tårarna skulle nämligen vara av glädje.
Jag har även denna vecka en bra helg (minus trasiga glasögon, nya kommer för övrigt bli klara i veckan) och jag är så tacksam och lycklig över hur mitt liv har blivit. Tänk om jag visste detta när jag var 11 och varannan helg var allt annat än bra. Om 17 år, Josefine, då kommer du ha underbara helger. Visst skulle mitt liv kunna vara bättre på många sätt, men jag känner mig alltså rörd till tårar över det jag ändå har. Just nu väntar jag till exempel på att en fin vän som blivit min vän i år tar med mig på festligheter. Igår var jag med en fin ännu nyare vän och min allra bästa vän på festligheter. Imorgon ska jag träffa mina underbara bokklubbsvänner. Och jag måste luta mig tillbaka en stund för att förundras över att ni alla låter mig vara med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
du rör mig till gåshud, josefine! och jag kan verkligen inte fatta, som vi även kommenterade i går, att vi känt, ja alltså verkligen känt, varandra mindre än ett år. mycket märkligt.
ja, det är inte klokt. men ack så underbart att sånt här fortfarande händer.
Skicka en kommentar